Agamayoga delar upp kunskapsnivåerna i färgade sash-band. Dessa knyts runt midjan av instruktörerna så eleverna ser vilken nivå lärarna befinner sig på. Graderingen påminner om bälten inom kampsport. Efter kursen level 3 krävs en examination för att erhålla första bandet, det röda sash-bandet. Sedan dröjer det till nivå 11 innan man kan göra nästa examination och få orange sash-band. Efter 13 nivåer når man upp till gult sash-band. Sedan påbörjas kundaliniutbildningen och först efter 24 nivåer når man upp till det gröna sash-bandet. Därefter sker en specialisering innan man når upp till blått sash-band. Lila sash-bandet blir det sista bandet man kan erhålla på Agamayoga. De mest erfarna lärarna (5-6 st) bär dock inga band.

För att erhålla rött sash-band krävs alltså tre nivåer (250 h) samt godkänt resultat på en två timmar lång examination, vilket motsvarar minst 80 poäng. Examinationen påminner om en uppkörning för motorcykel, med flera praktiska prov. Först sker ett teoretiskt prov med 25 frågor. Sedan får man välja en delvis valfri asana som ska utföras i 10 minuter. Svårare asanas ger fler bonuspoäng. Sedan utförs två pranayama-tekniker, i vårt fall det fullständiga andetaget som kan hållas upp till en minut, sedan Agnishara Dhauti. Personen bredvid mig svimmade under Agnishara Dhauti och ramlade omkull, ett vanligt fenomen för tekniken. Jag fick själv några poängs avdrag för slarvigt utförande. Sedan utförs två slumpvalda asanas. Vi utförde Trikonasana och Ardha Matsyendrasana. Därefter blir vi tillsagda att räkna samman våra poäng. Jag kom upp till 98 poäng. Två personer hade dock inte kommit upp till 80p och var de enda som fick göra den sista övningen, Trataka eller Surya Namaskar i 5 minuter.

På kvällen utdelades olika sash-band och diplom vid en högtidssceremoni som hålls av swami Vivekananda själv.